the truth
Visst, jag har vant mig vid att leva själv. Vant mig vid att sova ensam, äta ensam och vara ensam. Och ja, det finns en charm i det. Ingen talar om för mig vad jag ska gör, ingen kräver något av mig, ingen blir besviken på mig. Det är rätt skönt, jag har bara mig själv att skylla för mina nederlag.
Men samtidigt, att sakna gemenskap och sakna någon att dela mina nederlag med är ganska så förtvivlande. Förtvivlande att inte ha någon att prata med om kvällarna, förtvivlande att inte ha någon att laga mat med eller att gå och lägga mig med.
Jag saknar det bästa av två världar, samtidigt så är jag ganska nöjd med livet jag lever nu. Är det svårt att förstå mitt virrvarr?
